bisonblog

Flaggan i topp, och vad är grejen med Clean Coal egentligen?

Jag vet inte vem som myntade uttrycket Man ska sluta på topp. Men kanske ligger det något i det. Min tid som Injo fellow på Greentech Media är över. Och jag slutar delvis där jag började. För under den senaste veckan har resultatet av mitt allra första uppdrag publicerats på sajten. När jag anlände till kontoret på Sacramento Street i San Francisco i början av mars fick jag direkt ett kort uppdrag. Men jag fick också ett lite längre jobb. Jag skulle gräva ner mig i kolförbränningens underbara värld, ett uppdrag att jobba med parallellt under en längre tid. Och det blev både mitt första och sista jobb hos Greentech Media. Däremellan hann jag med mängder av artiklar, webb-tv-inslag och blogginlägg. Arbetsnamnet på knäcket var "The War and Piece of Carbon Capture and Sequestration".

Just nu forskar man över hela världen kring hur man kan minska koldioxidutsläppens påverkan på miljön genom att på olika sätt utvinna och förvara koldioxid. Det finns massa olika sätt att göra detta på, och jag går igenom de flesta i min artikel. Självklart finns även en politisk och moralisk debatt om huruvida det är vettigt att förlänga användningen av fossila bränslen istället för att satsa forskningspengarna på förnyelsebar energi. Även dessa perspektiv lyfts i delar av artikeln. Lite off topic för bisonblog, men för den som är intresserad, here it goes:

Carbon Capture: Possible Solutions

How do you combat a necessary evil on a budget? That's the dilemma with carbon capture. Scientists, policy makers and energy companies all agree that carbon dioxide from coal burning plants needs to be kept out of the atmosphere. The problem is how to do it without running up expenses that will make China, India, the United States and even Europe retreat behind years of prototype trials.

Thus far, carbon capture and sequestration (CCS) has been concerned with research and very little about actually putting the technology to real use. Below we look at some of the issues and possible solutions.

Carbon Capture: Possible Solutions, Pt. I
Carbon Capture: Possible Solutions, Pt. II - Carbon Economics
Carbon Capture: Possible Solutions, Pt. III - New Ideas in Carbon Capture
Carbon Capture: Possible Solutions, Pt. IV - Carbon Policies

Ännu ett inlägg om Michael Jackson, men med facerank-twist

Idag dog en fantastiskt stor artist och låtskrivare. Som musiker (och trummis) hade jag, precis som många andra, en Michael Jackson-period i min ungdom. Och då och då slås jag hur tidlös hans musik är. Den håller fortfarande. Och precis som många andra tycker jag att hans första 2-3 album var de bästa. Men för att knyta an till temat för den här bloggen tvingas jag förstås göra en medievinkel på dödsbudet.

Det börjar bli en vana nu, det här med facerank och nyheters spridning i sociala medier. Idag kom jag hem och loggade in på Facebook. Många av mina kontakter talade om MJ:s bortgång i sina statusmeddelanden. Jag gick in på Twitter. Även där skrev flertalet om hans död. Det tredje steget var att bege sig till de traditionella medierna för att läsa fördjupning och framförallt få reda på om "det verkligen är sant". Notera nu hackordningen i min mediekonsumtion.

1. Stora nyheter (dvs stora för mig, eller stora för världen) slår igenom i bruset på mina sociala sajter, utan att jag behöver läsa det hos nyhetssajterna (även om nyheten finns där först).
2. Bekräftelse och fördjupning kommer från de tunga medieaktörerna, självklart i konkurrens med tusentals bloggare och andra som också gräver i arkiven eller skriver ner sina analyser.

Traditionella medier har fortfarande en oerhörd kraft som sanningssägare och fyrtorn i det sociala mediebruset, oavsett om den bild de förmedlar är sann eller inte (det är en separat diskussion).

Det finns förstås undantag. Jag tänker på Iran, där nyhetsförmedling och journalistkontakter försvårats och i många fall varit helt obefintliga. Där har mikrobloggar, bloggar och videoklipp spelat stor roll. I alla fall för att förmedla det budskap demonstranterna vill få ut. Men när det gäller nyhetshändelser i västvärlden tror jag på ovanstående rangordning.

Slutsats: Traditionella medier måste förstå att de är en del av en mediemix där statusuppdateringar och blogginlägg finns med i konkurrensen om läsarögon. Samtidigt måste de stå redo när dessa ögon vänds mot de stora aktörerna för att leverera kvalitet, överblick och göra det jobb som en enstaka bloggare aldrig skulle kunna själv, eller ha råd att göra för den delen. Att publicera rykten och kortfattad information måste antagligen finnas med även hos de stora mediejättarna, men det kommer inte vara deras styrka. Styrkan sitter i hantverket och snabbheten i att sätta nyhetshändelser i perspektiv. Redaktörsrollen är den viktigaste rollen i en värld där vi kan få allt genast. Och det finns ett stort behov av att sammanfatta och förklara världen och det som händer i den. Nischkunskapen från andra stå för. Precis som vanligt alltså.

Claima ditt eget namn som Facebook-URL

Från och med lördag inför Facebook personliga URL-adresser för de som vill. T.ex. facebook.com/fredrik.wass. Det finns flera orsaker till det, en av dem verkar vara att Facebook ännu mer vill profilera sig som samlingsplats för din onlineidentitet. Läs mer i Facebook-bloggen, och håll utkik på lördag för att claima ditt eget namn.

"Starting at 12:01 a.m. EDT on Saturday, June 13, you'll be able to choose a username on a first-come, first-serve basis for your profile and the Facebook Pages that you administer by visiting www.facebook.com/username/. You'll also see a notice on your home page with instructions for obtaining your username at that time."

Tipstack: Jyri Engeström, via Facebook (Jyri har för övrigt ansvarat för framtagnignen av Google Profile-sidorna).

Min bransch i framtiden (Del 7 i Moving Images bloggstafett)

”Google har alltid varit ett teknikföretag och vi kommer alltid att vara det”. Vad var det som skymtade till i ögonvrån på Rachel Whetstone? Hon är Vice President of Global Communications and Public Affairs på Google och kommer ursprungligen från England.Hon svarade tvärsäkert på frågan om Googles syn på konkurrenter från mediebranschen. Men svaret kom snabbt och nästan avfärdande.

Idag startar konferensen Moving Images i Malmö. Jag deltar i en bloggstafett inför konferensen på temat Framtidsscenarier - så kommer min bransch att förändras. Stafettpinnen tar jag över från Gunilla Kinn. Tidigare har även några av mina favoriter deltagit i stafetten, så som PM Nilsson, Björn Jeffery, Martin Thörnqvist, Unni Drougge och Isobel Hadley-Kamptz. Till konferensen kommer gurun Clay Shirky, författare till boken Here comes everybody. Läs gärna min intervju med honom i Veckans Affärer från våren 2008.Om du inte orkar läsa hela mitt inlägg så har jag skrivit en liten lagom flummig summering i slutet.Nu börjar vi.

Framtidsscenarier - så kommer min bransch att förändras

Tillbaka till Google. Jag möter Rachel Whetstone och ett gäng andra medarbetare på Google vid ett besök på högkvarteret i Mountain View, Kalifornien. David Krane (på bilden ovan) är en del av PR-staben och också en historieberättare av rang. Det spelar ingen roll vilka frågor som skjuts åt hans håll. Han svarar trovärdigt och självkritiskt, men ändå kontrollerat. Senare, under lunchen på Google Campus, berättar han både om hur de faktiskt inte var helt nöjda med lanseringen av Google Books (de hade inte räknat med alla protester från förlagen och borde ha kommunicerat sina avsikter tydligare) samt att det nog var lite roligare att jobba på Google förr.

Karen Wickre har jobbat på Google i sju år och berättar att de aldrig fokuserat på traditionell marknadsföring. Istället har storytellning varit viktigast. Totalt jobbar 160 personer med PR inom hela Google, världen över. Det är ganska få för ett företag med över 20 000 anställda. Den senaste triumfen för PR-staben är hur de lyckades manöverera ut Microsoft genom att lansera Google Wave (ett helt nytt sätt att hantera konversationer och e-mail) samma dag som Microsoft släppte ut sin nya sökmotor Bing på marknaden. Google Wave fick stor uppmärksamhet i den viktiga krets av utvecklare och webbfantaster som bevakar utvecklingen världen över.

Jag börjar fundera på om den inledande frågan är fel ställd. Är Google ett medieföretag? Nej, det kan man kanske inte säga. Men det betyder inte att medieföretagen saknar konkurrens från Google. Samtidigt är sökmotorn en av de viktigaste källorna för trafik till deras sajter. Ett argument som även framhålls tydligt av Rachel Whetstone.

"Just another job"? Beachvolleyplanen på Google Campus. (Foto: Fredrik Wass)

Okej, så Google är inte ett medieföretag. Men medieföretagen blir mer och mer teknikföretag. De måste kontrollera fler plattformar och distributionskanaler än någonsin tidigare. De måste både ha koll på sina egna och läsarnas tekniska plattformar eftersom det är där både mediekonsumtion och medieproduktion sker, långt utanför mediebolagens egna ramar. Och slaget om tittare, läsare och lyssnare står mellan globala kommunikationsjättar likväl som grannens tolvåring med sin populära nischblogg.

Hur påverkar det här min bransch? Hur ser den ut om fem år? För att svara på de frågorna måste jag först försöka definiera min bransch. Jag rör mig ganska fritt mellan traditionella journalistuppdrag och mer konsultliknande jobb i form av föreläsningar eller rådgivning. Som frilansare är det förstås viktigt att redovisa mina olika uppdrag för att motverka eventuella jävsituationer. Samtidigt ställs sällan stenhårda krav på mig från uppdragsgivarna att bara ägna mig åt det ena eller det andra. Det är inte som förr.

Överlevarna
Just nu jobbar jag på Greentech Media, en liten mediestartup med kontor i San Francisco och New York. Det sker inom ramen för Innovation Journalism-programmet vid Stanford University. Svensk finansiär är VINNOVA, en myndighet som vill främja svensk tillväxt genom att skicka journalister till USA och lära oss att bevaka innovation. Vi som deltar i programmet är således köpta av staten för att hjälpa svenska företag att öka sin tillväxt. Jo, jag tackar. Kanske är det inte riktigt så enkelt. För utan kritisk journalistik kan inte nya innovationer nå ut till marknaden. Det är jag övertygad om. Jag är dock inte övertygad om att det bara är traditionella medier som klarar av att utföra kritisk journalistisk.

Greentech Media representerar en ny typ av mediebolag som frodas i nischade branscher. Greentech Media är ett analysföretag, en nyhetssajt, en blogg och ett eventföretag. Bolaget säljer sina rapporter, tar betalt för annonser online och anordnar event för aktörer inom olika delar av cleantech- och greentechbranschen. Redaktionen består av tre journalister. De skriver både raka nyheter samt mer analyserande och åsiktsfyllda blogginlägg om vartannat. Det är viktigt att ha en egen röst bland hundratals konkurrerande webbsajter eller bloggar inom samma bevakningsområde. En modern journalist måste tycka något. En modern journalist måste ha ett varumärke. En modern journalist måste vara expert på något.

En sen fredagkväll får jag ett mail från en av mina amerikanska kollegor. Personen verkar lite uppgiven. Livet som reporter på det lilla medieföretaget skiljer sig markant från tidigare jobb på mer traditionella dagstidningar eller magasin. Och nu berättar kollegan för mig om sin frustration.

Det finns inte utrymme för skyddsnät i form av granskande redaktörer. Ska bolaget vara lönsamt finns det inte plats för långa publiceringsprocesser eller ”lång” journalistik. Innehåll måste skapas och publiceras dagligen med en begränsad personalstyrka. Samtidigt är varumärket online helt avgörande för hur väl marknadsavdelningen ska lyckas sälja in sina event och konferenser, och hur bra analytikerna i New York kan sälja sina rapporter.

Framtidens journalist
Hur lyckas du som journalist på framtidens mediemarknad? Enligt kollegan är knepet att försöka välja ett ämne, som du förhoppningsvis bryr dig om, och försöka lära dig allt om det. Sedan övertygar du omgivningen om att du kan mer om ämnet än någon annan, även om det inte stämmer. Till slut kommer du ofrånkomligen att lära dig ämnet och bli expert på det. Sen gäller det att hitta ett sätt att få människor att betala dig för att skriva dina expertåsikter. ”Det bästa vi kan göra är att hoppa på vågen och kämpa för vår överlevnad” avslutar han, och jag anar en viss desperation.

Jag undrar om det finns andra sätt. För precis det som min kollega beskriver har jag själv gjort. Jag kunde inget och fattade noll, men jag var engagerad och brann för ämnet. Tidigare hade jag jobbat med kommunikation i politiskt styrda organisationer likväl som i det privata näringslivet. Jag beslöt mig för att blogga om kommunikation i alla dess former, men med fokus på nätet.  Och för varje inlägg lärde jag mig lite mer . Blev lite mer initierad. Snart kom erbjudanden om att exploatera mina åsikter i olika sammanhang. Jag fortsatte blogga men hoppade även på en journalistkarriär. Där träffade jag människor från den gamla skolan. De som alltid velat bli journalister, men inte nödvändigtvis inom ett specifikt område. Allmänreportrar kallas det visst. Det finns en charm i det också. Men charm är inte lönsamt.

Brett och tunt tror jag aldrig går att ta betalt för igen. Smalt och djupt har fler och bättre chanser än någonsin.

Jag måste backa bandet och återvända till frågan om hur min bransch ser ut om några år. En del av svaret fastnar i att jag inte ens vet vilken bransch jag tillhör. Vad jag dock vet är att intäktsströmmar och lönsamhet inte alltid handlar om att hitta den bredaste floden och sätta upp en damm. Det kan lika gärna handla om att dra upp kanoten på land, släpa den genom skogen och sjösätta den där det finns en tillräckligt bred å för att ta sig vidare. Och precis som Greentech Media skapar intäkter från olika håll i sin verksamhet, så gäller samma sak för den enskilda individen. Det är så du säkrar både bolag och människor.

Foto: Rob Holland.

Guldet har sedan länge sinat i mediegruvorna. Nu handlar det om att vaska konversationer och dra till sig dialog. Som mediebolag kämpar du mot statusuppdateringar på Facebook om uppmärksamheten. Dina kunders personliga vänner är dina konkurrenter. Visst är det fantastiskt och spännande? Det tycker jag. Äntligen sållas bruset bort. Dålig journalistik likväl som dåliga konversationer kommer inte att få någon uppmärksamhet, oavsett avsändare.

Sitt inte säkert i båten
Och tro inte att Google är trygga. De måste kämpa varje dag för sin överlevnad. Och det skulle förvåna mig mycket om bolaget har samma styrka och status om tio år som nu. Redan idag finns tendenser till att företaget tappat lite av sin innovativa startup-anda. David Krane berättar hur han numera bara jobbar nio till fem om dagarna. Hur de gått ner från tretton till åtta anställningsintervjuer per person vid rekryteringar och hur det mer och mer känns som ”just another job” för de nyanställda som inte varit med när allt startade. Det visar på den tydliga risken för alla bolag som växer sig stora under kort tid.

Den viktigaste utmaningen för Krane och de andra på PR-avdelningen är att lyckas kommunicera Google-känslan ut till alla anställda världen över. Effektiv internt varumärkesbyggande kommer att vara en viktig ingrediens för Googles framgång, mycket mer än tidigare då extern media hjälpte till att bygga myten. För till skillnad mot klassiska industriföretag så kan Googles framgång ta slut över en natt. Summan av användarnas investerade pengar är noll. 

”Med bara ett klick kan våra kunder lämna oss för att aldrig komma tillbaka,” säger Rachel Whetstone. Hon hade något spänt i blicken.

Foto: Fredrik Wass

Jag brukar aldrig skriva så här långa inlägg. Men nu när jag fick äran att gästblogga så vill man ju kruta på lite extra. Jag tänkte därför försöka summera mina slutsatser.

Framtidsscenarier - så kommer min bransch att förändras

• Fler än någonsin kommer att kunna ta betalt för att skapa medieinnehåll. Intäktsströmmarna kommer att vara fler men smalare.
• Precis som att artister tjänar mer pengar på att arrangera konserter än att sälja skivor, kommer medieprodukter att även fortsättningsvis ta stöd från events, samarbetspartners, sponsorer och andra typer av samarbeten. Många gör redan det idag. Jag tror att det ökar.
• Bra innehåll ser ljusa tider! Det blir viktigare än någonsin att leverera kvalitetsinnehåll som kan bli konversationssamlare och sociala objekt för målgruppen. Det håller inte att publicera nyhetsbyråmaterial och rewrites dagarna i ända.
• Individer behöver behärska fler än ett medieformat för att vara attraktiva som journalister, konsulter eller producenter. Förutom de rent tekniska formaten måste du även kunna förstå olika tilltal, angreppssätt och målgruppsmedverkan.
• Vi har bara sett början. TV-tittandet är fantastiskt och nu frigörs ännu mer kraft genom skrotningen av tablå-tv till förmån för när-var-hur-du-vill-tittandet. Interaktion var människans grundtillstånd fram till 1940-talet när tv:n slog igenom. Nu återuppstår människan som producent i allmänhet och social varelse i synnerhet.
• Den ljusnande framtid är vår.

Superlokalt skapar klickfrenesi

När HD:s fotografer åkte iväg och fotade balfirande studenter i Ängelholm fick de över 100 000 extra klick på sajten. Nej, det här är inte lokaljournalistikens nya affärsmodell. Men jag tycker ändå att det är en intressant iakttagelse. Det är också intressant att HD väljer att använda den externa bildtjänsten Flickr som verktyg för bildarkiven, men med smart inbäddning på HD:s sajt. Ansvarig utgivare Sören Karlsson skriver mer på sin blogg.

"Till dags dato har vi haft sammantaget nära 100 000 visningar av bilderna från Dunkers. Jättekul, tycker vi, och det visar också att vi är på rätt spår när vi försöker fokusera ännu hårdare på lokala nyhetshändelser och att utnyttja internets möjligheter att publicera till exempel bildspel med massor av bilder. För den tekniskt intresserade kan det kanske vara intressant att notera att vi experimenterar lite genom att använda bilddelningssajten Flickr som plattform för studentbilderna. Från Flickr bäddar vi sedan in bilderna på hd.se. Vinsterna med det här sättet att jobba är enkel uppladdning ute från fältet, att det genereras s.k. tumnaglar automatiskt och att våra bilder finns tillgängliga på ett ställe till på nätet (här är hd.se:s Flickr-sida)."

[Tipstack: Sandra Jakob]

"Idag ska vi prata om döden"

Om två timmar landar Johanna och Daniel på flygplatsen i San Francisco och jag tar BART-tåget för att möta upp dem. För dig som inte får chansen att träffa Johanna i verkliga livet den närmaste veckan så rekommenderar jag att titta och lyssna på hennes reflektioner kring digitala testamenten i SR Metropol. En diskussion som delvis inspirerats av mina tidigare inlägg och de samtal som jag och Johanna haft i ämnet när vi satt mittemot varandra i Blustret. Johanna och Erik pratar om Webwill.se och ger även konkreta exempel på hur svårt det kan vara att ta bort en profil från Facebook om en släkting gått bort. Ljud och bild nedan:

Så blir du en sån som du

Mymlan skriver bra om hur man blir som henne. Eller rättare sagt hur man blir som sig själv. Om hur mycket tid det krävs för att bli en respekterad och läst bloggare. Om hur mycket tid och kraft det krävs för att nå ut i bruset, bygga nätverket och skapa ett "varumärke" som håller över bloggsvackor, extern kritik och karriärbyten. Mymlans väg framåt liknar min, med en viktig skillnad. Medan Mymlan är journalisten som fastnade för sociala medier och bloggade vid sidan av sitt vanliga jobb, var jag bloggaren och kommunikationsentusiasten som råkade bli journalist. Så här skriver Mymlan om vägen fram till nu, och jag skulle kunna skrivit det själv:

"Jag har inte haft någon medveten strategi eller plan. Jag har varit jag. Bloggat om sådant jag gillar och tänkt att förr eller senare måste ju någon se. Jag har såklart också genom åren byggt upp ett nätverk i bloggvärlden och mediavärlden, jag har trovärdighet för att jag är lagom konsekvent och jag utger mig inte för att kunna eller klara något jag inte kan. Jag har varit väldigt dålig på att sälja in mig eller tala bra om mig själv, men jag övar…" Ur Hur kan jag bli som du?

Det är mitt bloggande som lett till att jag är där jag är nu, sittandes i min lägenhet i San Francisco efter att ha arrangerat fyra workshops om journalistik på The Sixth Conference on Innovation Journalism på Stanford University under tre dagar (mer om konferensen i kommande inlägg). Det är bloggandet som gjort att jag kunnat få de bästa experterna till just mina workshops. Det är bloggandet som gör att mina uppdragsgivare ringer mig, och inte tvärtom. Och det är bloggandet som gör att jag kan prata om mitt liv i 45 minuter och få minst 10 000 kronor för det. Mitt liv undrar du? Ja, för precis som Mymlan skriver så handlar bloggandet, och livet, om att "göra det du själv tror på och gillar – då kommer andra att göra det."

När jag släppte lös tyglarna i oktober 2004 så fanns det ingen återvändo. I höst blir bloggen fem år gammal. Men jag väljer att citera något jag skrev vid treårsjubileet:

"Ena stunden är jag old media och gatekeepern som träffar företagsrepresentanter och gör grävande artiklar, för att i nästa sekund bli en sovrumsskribent som aldrig skulle drömma om att lyfta telefonluren och faktiskt prata med riktiga människor. Jag är mediarevolutionen personifierad. Det känns bra, om än lite splittrat ibland."

Så blir ditt nyhetsmagasin framgångsrikt på och utanför nätet

Bygg relationer med läsarna, lyft fram stjärnskribenterna, satsa på events och håll kostnaderna nere. Det är några av råden som tidningen Fokus chefredaktör Karin Pettersson fått under sin USA-resa.

Läs hur Jyri Engeström (Product Manager of Social and Mobile på Google), Marc Frons (Chief Technology Officer på NYTimes) och Jay Rosen (medieprofessor på NYU) tycker att Fokus borde jobba vidare med tidningen, sajten och eventen.

Trenden från små mediastartups i USA är ju att satsa ganska hårt på eventen och samtidigt bygga varumärket på webben (tech-bloggarna och sajterna GigaOM, Greentech Media, AlwaysOn, Techcrunch, Venturebeat m.fl. är bra exempel).

Av nån anledning kan folk tänka sig att betala 700 dollar för en heldagskonferens, samtidigt som de aldrig skulle betala för att läsa sajternas innehåll på nätet. De sociala mötesplatserna offline är uppenbarligen värda mycket och där tror jag tidningar och sajter kan få en mycket stark roll som hubbar eller noder. Men vågar Fokus slänga ut tidningens innehåll från sin sajt och bara köra hårdvinklade bloggposter, så som Jyri Engeström föreslår?

Relaterat: Ta betalt för nyheter - visst går det, säger Thomas.

Webwill - testamentet för din onlineperson

Nu börjar tjänster för att testamentera din onlinetillvaro att dyka upp. Det vill säga, tjänster som hjälper dig att hantera allt det material du skapat online om du går bort. Senast, men antagligen inte sist ut, är Webwill, ett examensprojekt från Beckmans gjort av Lisa Granberg. Så här säger hon i en kommentar i anslutning till en artikel om tjänsten:

"Tjänsten riktar sig till dig som individ, inte som anhörig. När du registrerar dig på webwill och för första gången till exempel vill göra ett val för Facebook loggar du in med dina facebookuppgifter. På så sätt kan sajten efter din död gå in och göra de ändringar du valt. Personnumret anger du på Webwill när du registrerar dig för att tjänsten ska kunna samköra registret med folkbokföringen och veta när du har dött."

Se filmen om tjänsten nedan.

Jag har tidigare skrivit om digitala testamenten här:
Behöver vi bloggkyrkogårdar?
Digitala testamenten - snart en realitet

Webwill from Lisa Granberg on Vimeo.

Ta betalt för nyheter - visst går det, säger Thomas

"Efter att i nästan tio år ha drivit nyhetstjänsten Rapidus, som faktiskt kunnat överleva på att ta betalt direkt av abonnenterna för journalistiskt material, kan jag med gott samvete säga: Det går att ta betalt för nyheter på nätet - och det går att tjäna pengar på det!"

Läs Thomas Frostbergs inlägg Räknefel i mediefabriken om hur det faktiskt går att tjäna pengar på journalistik. Han grundade nyhetstjänsten Rapidus för nio år sedan och har från dag ett fakturerat cirka 5000 kronor per årsabonnemang. En betalningsmodell som fungerat. Det har förvisso inte blivit något nytt TT av Rapidus. Men att bli stor och bred verkar snarare vara en nackdel för den som vill lyckas på nätet. Smalt, och nischat mot en specifik målgrupp lockar både abonnenter och annonsörer. Samtidigt ska tilläggas att Rapidus målgrupp är en relativt pengastarka affärsmänniskor. Det går antagligen inte att tillämpa samma modell för bredare publikationer alternativt publikationer med en ekonomiskt svagare målgrupp.

Relaterat från Joakim Jardenberg på Mindpark: Matematik för nybörjare - att ta betalt för nyheter på nätet.

"För vår del av mediebranschen är det omöjligt att göra en affär av att ta betalt för innehållet. Jag tänker inte upprepa alla argumenten, istället ska vi räkna lite."

Ett bra exempel på hur PR via Twitter ska fungera

Du kanske minns att jag sparkade igång en liten mini-debatt kring hur företag och organisationer ska agera i sociala medier. Mitt resonemang gick kortfattat ut på att sociala medier handlar om samtal och inte om att bli spam-addad av alla möjliga olika företag som jag vare sig haft kontakt med tidigare eller tror mig vilja ha kontakt med i framtiden. Dessa användarkonton är dessutom ofta anonyma, och saknar en specifik person från företaget som kontaktperson. Jag fick många kommentarer på det ursprungliga inlägget och summerade dessa här.

Case
Idag hittade jag ett fint exempel på hur det borde gå till; hur ett företag använder sociala medier både som pr-verktyg och kundtjänst. Det ägde rum på Twitter och företaget i fråga var arrangörerna bakom loppet Bay to Breakers här i San Francisco. Det är ett 12-kilometerslopp som går i centrala San Francisco på söndag, och idag anmälde jag mig för start. Ganska snart efter anmälan blev jag tillagd som kontakt på Twitter av Amy Johnson med användarnamn INGB2Breakers samt hälsades välkommen som deltagare.

Ännu en automatisk twitter-robot som sköter ruljansen tänkte jag, men beslöt mig ändå för att svara med en fråga om det gick att byta startgrupp, då jag hamnade långt bak eftersom jag var sent ute. Nästan direkt fick jag ett bra svar från Amy som berättade att det kanske gick att byta grupp om jag frågade när jag hämtar upp nummerlappen.

Slutsatser
1. Shit, arrangörerna måste ju ha satt en eller flera personer på att twittra hela dagarna med tanke på den snabba responsen (loppet har tusentals deltagare)
2. Bay to Breakers lyckas kommunicera både genom att skriva om aktuella nyheter kring loppet i allmänhet samt genom direktkontakt med löpare i synnerhet.
3. Det gick alldeles utmärkt att kombinera organisationen (Bay to Breakers) med den enskilda personen (Amy Johnson) och det kändes genuint att få svar från en riktig person (även om det såklart är svårt att kontrollera.

Summering
Det är så här PR på Twitter ska gå till. Jag som kund eller intressent twittrar om företaget/organisationen. De hittar fram till mig och reagerar på mitt meddelande, utan att försöka pusha för någon produkt. När jag sedan visar respons finns det en riktig person som faktiskt kan svara på mina frågor. Dessutom kan andra användare läsa svaret på min fråga också. Det blir PR + Kundservice + Informationsservice + FAQ-bank m.m.

Tänk att en så liten kommunikationinsats ändå kan kännas så bra. Kanske är jag bara svältfödd på fungerande företagskontakter i sociala medier. Men det smakade gott. Det gjorde det.

Så här såg det ut (börja läs nerifrån):

Rädda mammorna

"Första gången hon våldtogs var den 29:e oktober 1998, av en grupp rebellsoldater som först knivmördade och styckade hennes make.
- Hela rummet var fullt av blod. De tvingade mig att samla ihop bitarna av min mans kropp, och sade åt mig att lägga mig ovanpå dem. Sedan började de våldta mig, allihop. Jag räknade till tolv män. Jag hörde hur mina döttrar (15 och 13 år gamla) skrek inne i ett annat rum. De skrek "du dödar oss", "du gör oss illa". De blev också våldtagna. Sedan svimmade jag."

I december förra året blev jag väldigt berörd när jag läste den här DN-artikeln som citatet är hämtat från. Den handlar om de drabbade kvinnorna i krigets Kongo. Därför känns det självklart att nu gå med i blogguppropet och starta en insamling genom Röda Korsets smarta widget (se här till höger på bloggen). Skitsamma vem som lyckas samla ihop mest, alla bloggare som visar sitt stöd är vinnare tillsammans med drabbade mammor, som förhoppningsvis får ta del av pengarna när Röda korsets administrationskvarnar malt färdigt. Läs mer om Rädda Mammorna. Resultatet av kampanjen redovisas på mors dag.

Den svenska mediEklassen

Göransson, Ekman, Johannesson, Bergström, Carlson, Almqvist, Nolberg, Öste, Friman, Bergström, Torsne, Löfstedt, Eriksson, Frank, Frisk, Forsell, Johansson, Niklasson, Nilsson, Olsson, Pettersson, Ponzi och Västerbro.

 Jag gillar magasinet Filter. Och det är ingen slump. Det finns en orsak till att den svenska medieklassen kramar ihjäl tidningen. Ovan är en lista på efternamnen på alla de personer som medverkade i nummer 7, 2009 (april - maj), inklusive fast redaktion och frilansare.

 

Sluta spamma och satsa på flockmedlemmarna

"Det finns bara 5000 exemplar. Den är inte för alla människor. Men om du känner att du är en av dem som vill ha en, kontakta gärna oss."

Så borde Aptera marknadsföra sin elbil enligt varumärkesgurun Seth Godin (jag fotade bilen i downtown San Francisco nyligen och skrev om det på Greentech Media).

1000 hängivna kunder är det enda som behövs. Oavsett om du vill bli president eller sälja mp3-spelare. Hör Godin berätta hur man bygger "tribes" som varumärke i den här intervjun med Loic Le Meur. Han berättar också varför han inte finns på Twitter.

[Tipstack: DurnikBlog.]

Malmö Stad i Second Life - två år för sent?

Hos Mymlan läser jag om Malmö Stads Second Life-satsning som lanseras i dagarna. Jag vet inte om känslan av empati eller skamskölja är störst. Men något måste ha gått väldigt fel på vägen till lansering. För enligt mig slutade Second Life att vara "hett" samma dag som Carl Bildt klippte bandet för Sverigehuset i SL. En presskonferens jag närvarade vid och bevakade. Fram till dess var det faktiskt ett helt rimligt kommunikationsbeslut att satsa på Second Life, eftersom PR-värdet var relativt högt fortfarande (och det är ett värde som inte ska underskattas, vilket många gjorde just när det gäller Svenska Institutets satsning).

Men det var då, våren 2007. Nu, två år senare känns det möjligtvis intressant att gå in i SL för den som har lite mer smala ambitioner i stil med simuleringsövningar (flygbolag och butikskedjor använder det flitigt), analys av hur onlineidentiteter kan fungera eller helt enkelt vill prova på hur en virtuell ekonomi fungerar. Men som kommunikationskanal till skattebetalarna? Tveksamt. Det finns för få svenskar ur målgruppen representerade i SL för att motivera satsningen enligt mig.

Jag skrev en kommentar till inlägget hos Mymlan som jag postar här också:

"Min spontana tanke är: Helvete, helvete, helvete (inkl skamskölja). Hur kan de vara så långt efter? Hur kan de inte inte ens bemöda sig att googla artiklar skrivna om SL den senaste tiden, eller i alla fall försöka stämma av sina satsningar med någon som har koll på nätutvecklingen.

Antingen är det ett resultat av dåligt konsultande eller en intern byråkratisk process som dragit ut på tiden (cirka två år har ju gått sedan SL-drevet gick). Jag tycker synd om den webbredaktör/kommunikationschef som clearat det här. På riktigt.

Samtidigt erkänner jag glatt att jag själv var en av de journalister som “hoppade på tåget” och skrev ett gäng artiklar om SL när det begav sig. Och det fanns faktiskt mycket PR-värde att vinna för organisationer och företag som ville synas genom att göra en SL-satsning. Men det var då, två år sedan. Ja ja, kanske kan det fungera som ett läroprojekt för internt bruk hos medarbetarna på Malmö Stad i alla fall. Jag lider med alla inblandade och de har mina sympatier. De tänkte rätt men vid fel tid tror jag. OBS, jag är den första att ta tillbaka mina ord om argument som motiverar satsningen kan presenteras."

___

Uppdatering:

Det sker lite diskussioner i kommentarerna till inlägget. Signaturen Micke skriver:

"Låt det istället bli en lektion för dig själv och dina branschkollegor. Tidigare hyllningar av nya sociala medier som ska ge en rad positiva effekter och som kan användas för en rad olika positiva samhällsinatser visar sig ju bara vara tomma ord. [...] Vad får dig att ena gången tycka att detta är bra för att nästa gång tycka att precis samma initiativ är dåligt, om innehållet är detsamma? [...] Om det faktiska innebörderna av de flesta sociala medieinitiativ (second life, jaiku, twitter - you name it) skulle värderas så skulle de flesta initiativ sågas med fotknölarna från början - inte först när det blir ett par år gammalt och inte längre är lika hett bland folk med rutiga byxor, koftor och konstiga glasögon."

Mitt svar (jag har varken rutiga byxor, kofta eller glasögon dock, så Micke får ursäkta. Jag tror han pratar om reklambyråmänniskor och inte journalister. Journalister har ofta en mycket sämre klädsmak):

"Ingen har facit för vad som kommer att hända i framtiden. Det går inte att skriva artiklar om nya fenomen och samtidigt veta exakt hur beteendet kommer se ut två år fram i tiden. Däremot tror jag de flesta gillar att spekulera om framtiden och dess möjligheter och höra om nyheter. Det är absolut inget fel på Second Life (vilket jag skriver i inlägget). Men jag tror att det är en dålig kanal för att kommunicera med Malmös skattebetalare. Och till skillnad från journalister våren 2007 så har Malmö Stad facit idag, våren 2009. SL blev ingen jättehit bland många människor, men fungerar antagligen mycket bra för de användare som hänger där idag. Svårare än så är det inte."

Tilägg: Internetworld länkar idag till mitt inlägg från deras förstasida Internetworld.se. Jag hade gärna sett att de även ringde upp Malmö Stad och kollade hur resonemanget bakom satsningen går. För jag anar att det inte riktigt är så enkelt som jag och andra bloggare försöker få det till när vi dissar satsningen. <ironi> Själv är jag ju bloggare, och som sådan så kan jag omöjligt lyfta telefonluren, det vet alla. Särskilt när jag dessutom har 9 timmar tidsskillnad mot Sverige. </ironi>